Rött regerar II

Har aldrig sett ett liknande Formel 1-lopp i mitt liv. Jag kommer aldrig att få se något likande igen! Ja, i och för sig: Bemödar man sig med att anlägga litet retrospektivitet så drar man sig till minnes Michael Schumachers avslutningsdueller med både Damon Hill och hans vördnadsvärda kamp med Villeneuve, när han bara var ett ännu litet hårdare rattknyck ifrån att krocka till sig den världsamästartitel som var honom så väl förunnad. "Ingen har saknat Michael Schumacher denna säsong" sade Janne Blomqvist under TV 6-sändningen tidigare ikväll, i ett försök att projicera sin legendariska Schumacher-antagonism på mig som värnlös tittare. "Ja, självklart har jag det!" var man tvungen att ropa ut framför TV:n. Blomqvist hör dock inte på det örat. Han är förblindad och hans hjärta förstockat. En sedan länge förlorad motorreporter.

Underhållande var att Eje Elgh för Blomqvist tvingades förklara det självklara i att även Kubicas, Rosbergs och Heidfelds framfart i racet - och betydelsen av att två av dessa tre förare måste komma före Hamilton i mål - inverkade på Kimis möjligheter att vinna VM. Att självklarheten råkat gå Blomqvist förbi blev snabbt tydligt när han förstrött kommenterade Rosbergs och Kubicas duell i kurva #1, i vilken de höll på kroka ihop - och därmed föra upp Hamilton till VM-seger. Därefter återgick Janne, utan att reflektera över nyss nämnda, till att resonera kring Kimis stundande triumf.

En sak ska dock Janne Blomqvist ha beröm för: Prestigelösheten, självdistansen och den smittande entusiasmen. Samarbetet med Elgh fungerar klockrent - eller lika bra som det fungerade dåligt med Elgh och Arthur Ringart. De lät som ett gnabbande gammalt frånskilt par, som hade tvingats att genomlida två helger i månaden tillsammans. En sportjournalistisk katastrof.

Visst är det kul att Räikkönen vann VM - och karriärens 15:e lopp av de hittills 121, som han har kört. Att Kimis totalt genomförda lopp ligger i ungefärlig paritet med Schumachers antal vunna skänker litet perspektiv till den sistnämndes bedrifter.

Som Tifosi jublar man förstås över Kimis världsmästartitel. Etta, med en poäng till godo. Maken till bred och rafflande slutuppgörelse tror jag inte att vi får uppleva igen. På så sätt slår det Schumachers dueller. Trots att jag föredrar man-mot-manuppgörelser där hänsynslöshet, list och körskicklighet avgör så är det rätt så läckert när ett lopp kan uppvisa tre olika världsmästare vid olika tidpunkter i loppet.

Hamilton tycker jag både synd om samtidigt som hans insats i Shanghai gör att jag har svårt att förlora mig i känslan. Kan en teamchef sparka sig själv? I sådana fall kanske Ron Dennis blir historiens förste. På något sätt vore det ju ett efterspel värdigt det historiskt absurda slutloppet i Brasilien.

Undrar just om det kommer att lanseras konspirationsteorier rörande Alonso-teamets eventuella medverkan till Hamiltons märkligt kortvariga hydraulikproblem?

Alonso till Ferrari 2009? Skulle inte förvåna mig. Såg ni Jean Todts drömmande blickar på Alonso under invägningen efter loppet?

Sanningen som dypöl - eller konstruktion?

Har du också känt hur din existens och världsuppfattning har skakat i sina grundvalar? Om du undrar vari skakningarna består så kan jag meddela att det är moderniteten såsom projekt som håller på att upplösas. Vem hade kunnat tro att Upplysningen som mottagit sådana hyllningar sedan den breda lanseringen på 1700-talet skulle kunna drabbas av denna irreparabla vetenskapsfilosofiska pyspunka?

Bengt Kristensson Uggla resonerar i sin "Slaget om verkligheten" kring Europa och de geografiska och filosofiska bilder av Europa som har vuxit fram genom historien i syfte att åskådliggöra vilka förändringar samhälls- och vetenskapssynen står inför. Vems synsätt omfattas egentligen av dessa förändringar, kan man undra? Jo, det handlar som så ofta annars om västerlandets människor och vår verklighetsbild.

Den globla ekonomin skapar ett allt mindre handlingsutrymme för autonom nationell politik. Det är tveklöst så att arbetarna i de industriella fabriksbyggnaderna blir färre och att de massproducerande maskinerna rostar. Det mekaniska urverkens reglering av tiden ses allt mindre som en administrativ resurs utan upplevs istället snärja den individuella kreativiteten. Vi tycks alltmer övergå från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle, från en kollektivismens till en individualismens era.

Känner du igen den post-industriella standardberättelsen?

Kristensson tycks inte neka till att vårt samhälle står inför inför en period av förändring - och kanske inför en framtid av konstant förändring. Däremot visar han på en klädsam försiktighet ifråga om utmålandet och utropandet av en ny postmodernitet. Framtidsbilderna som målas upp säger nog förmodligen mer om framtidskonstnärernas uppfattning om moderniteten än om framtiden. Vad i historiens ses som icke-önskvärt? Vilka är de mörka partierna, som vi helst vill lämna obemärkta?

Så länge en framtidsmålande heroinist, tillika superhjälte, likt den i TV-serien Heroes inte blandar sig in i diskussionerna om framtiden så finns det fog för Kristenssons uppfattning om behoven av kritisk återhållsamhet.

Den komplexa moderniteten inbjuder till reflektion och rannsakan. Här får vi konfonteras med tilltron till människans myndighet och förnuft, möjligheter till välstånd och tillväxt såväl som demokrati och jämställdhet. Å andra sidan måste även miljöförstöring, rasism, folkmord och eurocentrism fogas till bilden.

I och med utvecklingen från 1500-talet och framåt så har vi i Europa format världen, som vi nu känner den: Utifrån en position i världsgeografins mittpunkt har Europa låtit den asiatiska delen av världen spelat rollen av europeisk förhistoria medan den amerikanska kontinenten har tilldelats rollen av europeisk avbild och framtidsvision - en tabula rasa på och till vilken vi har kunnat skissa på utopier respektive överföra våra önskningar och projekt. Kristensson ser eurocentrismen och Europas underläggande av den övriga världen som en logisk följd av kopplingen mellan filosofi och kolonialism: Descartés Jag tänker och Cortés Jag erövrar är uttryck för samma fundamentism "där subjektet framstår det yttersta fundamentet för kunskap och verklighet."

Modernitetens Europa, såsom alltings mått och referens, har därför inte kunnat erkänna eller göra "den Andres" olik- och egenheter rättvisa.

Nu håller emellertid decentreringsprocessen på att återställa Europa till sin ursprungliga position såsom Eurasiens skärgård, som Nietzsche en gång uttryckte det. Denna omvandling är enligt Kristensson del i en process, vilken innebär ett förflyktigande av allt som har upplevts såsom beständigt. (Litet cred till Buddha och dennes 2500 år gamla "Förgänglig är varje gestaltning"-tal således?)

I syfte att undvika de bottenlösa hålen i denna identitetslöshetens sankmarker ägnas mycken kraft åt att försvara, skapa och restaurera våra olika identiteter. Här kommer historien och makten historieskrivningen in i bilden, utifrån vilken vi även kan betrakta övriga företeelser i tillvaron - såsom vetenskap och vetenskapsuppfattning: Det finns ingen ren och objektiv historia; Historien är tolkad, konstruerad och genomsyrad av rådande maktförhållanden. Verkligheten är, lika litet som historien, absolut. Den är omöjlig att frilägga från människan och hennes agerande utan måste ständigt tolkas och omtolkas. Instabiliteten är ofrånkomlig - vilket alls inte behöver vara av ondo. Det är då förändring sker, då vi tarvar vetenskap och förklaring.

Detta raster går även att lägga över vetenskapen, som under de senaste decennierna även den har förlorat anspråken på Sanningen. Istället för att vara en instans vilken avtäcker - eller för makten/beställarna framtager - oantastliga bevis, så måste nu vetenskapen ägna sig åt att försöka övertyga sin omgivning om värdet av olika rön. Retoriken som konstform - och inte minst vetenskaplig sådan - begynner tillmätas ett allt högre värde. (Filmen "Thank You for Smoking" från 2005 och horderna av spindoctors rörande debatterna om alltifrån livsmedlens inverkan på hälsan till olika skurkstaters specifika hot mot världsfreden belyser denna bild ytterligare.)

Inte heller språket har lyckats bibehålla sin ställning som något slags autentiskt medium eller en spegel av inre eller yttre verkligheter. Istället har en syn på språket som något kontextuellt och, i sig självt, verklighetsskapande kommit att växa fram. "Science and the linguistic authenticity has left the building!" således. In på scenen har nu socialkonstruktivismen klivit med sitt budskap om att sådant vi betraktar som givet alls inte behöver vara det - eller kunde faktiskt ha sett helt annorlunda ut. Teorin är inte helt oproblematisk och en av frestelserna med ett socialkonstruktivistisk förhållningssätt är möjligheterna att döma ut allehanda företeelser, vilka man har svårt att förlika sig med, såsom varande just konstruktioner – men av något slags undermålig karaktär, vilka är i behov av omdaning.

Kristensson kan sägas förespråka en svagare konstruktivism, som skiljer mellan verklighet och sanning och som undviker förmätenheten genom att endast låta teorin innefatta sanningen såsom konstruktion. En stark konstruktivism som även söker innefatta verkligheten riskerar, enligt Kristensson, att åter fastna i en slags kantiansk transcendentalfilosofisk idealism.

Eftersom litteraturen jag läser ingår i en hermeneutikkurs så är det för mig föga överraskande att författaren betraktar hermeneutiken som ett möjligt svar på de utmaningar vilka vetenskapen står inför. Tillvaron i kölvattnet av moderniteten är rätt så osäker och svårdefinierbar. Kristensson ser inte instabiliteten i tillvaron som något dråpslag mot vetenskapen utan, tvärtom, något som vetenskapen behöver för att kunna verka och legitimera sin existens.

Verkligheten, såsom idé, faller sönder i en mängd olika tolkningar och vetenskapen bör komma till insikt om sanningens karaktär som tolkning. För att en utveckling ska komma till stånd så anser Kristensson att det starka tänkandet måste överges. Här krävs dessutom en viss distansering till den företeelse som tolkas, vilket inte minst kan underlättas genom att nyttja narrativa metoder. Även bruket av metaforer är positivt ur tolkningssynpunkt då dessa kan skänka ny eller ytterligare innebörd åt innehållet.

”Jaha?” kan jag som läsare känna. Hur ska vi undvika att dra ned och dränka varandra i den relativistiska sörjan? Vad skiljer min dypöl från din – och skulle skillnaden spela någon roll? Det mest omedelbara, som jag kommer att tänka på, är hanteringen av och debatten med förintelseförnekarna inom det historiska fältet.

Vidare kan jag fundera om det berättigade, fruktbara eller önskvärda i förandet av tolkningsstrider kring frågor som barnaga, självstympning eller det mänskliga lika-värdet. Ja, listan skulle kunna göras väldigt lång. Mina funderingar mynnar ut i frågan om sanningen verkligen är en fråga om tolkning – och om vi verkligen vill att det ska förhålla sig så? Det känns som om avsaknaden av absoluta värden, vilka är värda att ta strid för, obönhörligen inbjuder till relativism.

Kristensson tycks dock inte hysa samma uppfattning. Han betraktar heller inte en utveckling i riktning mot relativism som något önskvärt, men ser å andra sidan möjligheter att undvika en sådan. Kristensson framhåller viljan att sträva efter en så riktig återgivning eller tolkning som möjligt. I sina vidare försök att peka på en anti-relativistiskt framkomlig väg så refererar han även till den italienske filosofen Vattimo och dennes utläggning om hermeneutikens nihilistiska kall, som av sistnämnde ses motverkande ifråga om vår tendens att tillgripa våld i syfte att övertyga om sanningen. Denne Vattimo understryker det etiska motivet i sin hermeneutikuppfattning, som grundar sig på ett aktivt ansvarstagande för våra tolkningar.

Kristensson nyttjar även Gadamers tankar kring och paralleller till juridiken, inom vilken förlopp och sanningar rekonstrueras och konstrueras. Tillämpningen ligger, enligt honom, "implicit i tolkningsbegreppet."

Gadamers paralleller är inte helt oävna och gör sig, i mitt tycke, bra i detta vetenskapsfilosofiska sammanhang. Jag ser dock varken den av Kristensson framhållna viljan att sträva eller Vattimos tro på ett ansvarstagande som något egentligt värn mot relativismen. Det stannar mer vid fromma förhoppningar än en fullt gångbar modell.

En känsla av förståelseglapp smyger sig på, vars förklaring måhända står att finna hos mig själv och en bristande filosofisk kapacitetsbrist – eller hur jag nu ska tolka det.

Rött regerar I

På det politiska planet så är den röda färgen inte särskilt gångbar: Marx, Kuba-Castro och socialismen är helt enkelt litet ute. Har svårt att veta hur stor del i förklaringen som ska tillskrivas de unkna politiska idéerna, metoderna för deras genomförandei historien eller det faktum att många av ideologins revolutionärer och centralfigurer har burit skägg. I hur stor utsträckning det sistnämnda spelar in för impopularitet och nedgång vågar jag inte säga. Men jag skulle inte chansa.

När det gäller de viktigare områdena i tillvaron så har helgen visat det omvända färgförhållandet. De röda står starkare än någonsin - även om United på lördagen visserligen spelade i sina svarta bortaställ.

Man U tycks vara på gång - nu även när det gäller målproduktionen. 1-0-segrar ger förvisso också tre poäng i jakten på ligaguld, men är ingen säker marginal i slutet av matcherna. Brown behöver bara falla tillbaka i gammalt invant mönster så har 3 poäng snabbt förvandlats till 1. Dock ska erkännas: Brown har utvecklats.

Litet målfabrikation och dess inverkan på självförtroendet ska nog heller inte underskattas när det börjar dra ihop sig till möten med de presumtiva topplagen. Är egentligen en stor Carrick-supporter, men inte i den form han har uppvisat i början av säsongen. Tror att laget för tillfället skulle tjäna på att slippa ha honom på mitten där han tar ned tempot med sidledsspel (till Scholes, som började svagt men nu tycks vara litet på gång) när han väl trampat färdigt på bollen.

En som laget däremot inte kan avvara är Evra: En av lagets genomgående bäste spelare, som jag ser det, tillsammans med Vidic. Här har dock Tevez ingen konkurrens. Hade jag bättre koll på samtliga Premier Legue-lagens olika värvningar så hade jag kanske haft täckning för utdelandet av epitetet "Årets värvning". (Eller så Chippen ;))

Anderson tror jag kommer att visa sig bli en riktig kanonvärvning redan under den innevarande säsong. Nani då? Nä, men han får gärna stå på tillväxt inför kommande år. Någon ny Ronaldo är han inte - ännu, även om originalet har långt till fjolårsformen. Vilket förövrigt gäller även för Rooney och Giggs. Lägg märke till deras stigande formkurvor och att ingen av dem, för tillfället, tycks laborera med skägganläggning. Vi hoppas att det fortsätter så.

Ray-Coker. Vilken kille. Må vara ett obefogat gult första-kort, men det ursäktar inte satsningen som föranledde det andra - och utvisningen. Martin O'Neill, däremot, föregick med sin uppvisning i självbehärskning med gott exempel för sina spelare.

Illavarslande är att Arsenal verkar göra vad Man Utd gjorde förra och Chelsea därförra säsongen: Peta in matchvinnande mål i slutet. Det är sådana mål som ligapokaler är gjorda av.

Arsenal... Tanken är nästintill outhärdlig.

Som de nya moderaterna ropar får de svar

I P1:s Studio Ett kunde man tidigare ... igår ... lyssna på en rätt så typisk "2-i-studion-plus-1-i telefon-debatt" där De nya moderaterna skulle debatteras. Vadan detta intresse för ett regeringsparti som ingen annars längre tycks vilja kännas vid, trots god ekonomi och fallande arbetslöshetsstatistik? Jo, en partistämma stundar och här finns risk för ett uppror bland ombuden mot den snällistiska kursändringen.

Jag fick koncentrera mig för att hålla isär Flammans socialistiske redaktörs uttalanden från den moderate partisekreteraren, vilket skulle kunna tyda på att det antingen är mitt intellekt eller de politiska skiljelinjerna som håller på att tunnas ut. Eller bådadera. Jag insåg dock efterhand att debattens set-up var helt fel: Diskussionen byggde på en ensidig belysning - och hade inga större dialektiska eller konfrontativa inslag. Vad Flammans representant gjorde där visste nog egentligen ingen i radiostudion.

Med övertagandet av de socialdemokratiska kärnfrågorna och en Göran Persson-reinkarnation vid namn Reinfeldt (samma undervisande tonläge ackompanjerat av den perssonska dra-ut-och sucka-taltekniken) hade jag för övrigt trott att moderaternas benämning "partistämma" redan i år skulle ändras till det mer socialdemokratiskt rättklingande "partikongress". Detta har dock inte hunnits med.

För att stämma i bäcken och slå undan benen på presumtiva internopponenter har partiledningen gjort en väljarundersökning i vilken de tillfrågade har fått besvara ett antal frågor av typen: "Vad är du helst: Frisk och glad - eller sjuk och deprimerad?"

Lyssnaren fick höra att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann exempelvis tillmätte svaren på frågan "Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter utvecklas och förnya sin politik - eller tycker du inte det?" ett stort intresse. Anledningen till detta intresse är, i sig, intressant. Vem gör sådana frågor och hur tänkte de som släppte iväg dessa? Ännu mer intressant är dock ifall partiledningen, i och med utformningen av undersökningen, själva utlöser det uppror som skulle avstyras. Vore jag ombudsman, om än helnöjd med partilinjen, så hade jag febrilt börjat leta efter en intern barrikad att äntra och en upprorsfalang att ansluta mig till.

Däremot skulle jag ha svårt med upprorsattributen. Inte minst med tanke på den nya retoriken, partiets vänstervridningen och övertagandet av den traditionella socialdemokratiska agendan. Upproret strävar åt höger, vilket effektivt utsluter palestinasjalen - som ändå troligtvis fallit offer för det svenska folkets garderobsutrensningar. Tanken på att inga finns kvar är rätt vemodig.

Kanske kan skånemoderaterna från Klippan låta dela med sig av sina kommunala valkampanj-pins/badges till missnöjesfalangisterna på stämman. Om litet grumliga argument för att inte ta emot en handfull ensamkommande flyktingbarn - bl.a. med hänvisning till tidigare statliga nedläggningar i kommunen - är att kategorisera som höger i politiken, så känns Klippanmoderaterna som aningen representativa. Förutom Klippan finns det 13 andra svenska kommuner som vägrar hörsamma Migrationsverkets uppmaning.

Nu tror jag att en förklaring till bl.a. Klippan och Vellinges agerande står att finna i den valstrategiska rävsax det kan innebära att ha Sverigedemokrater på frammarsch i kommunen. Intar man en liberal flyktingpolitisk hållning så kan 2010 års val sluta med än fler Sverigedemokratiska mandat. SD:s reella inflytande över kommunpolitiken och dess beslut är, i enlighet detta resonemang, långt större än partiet har faktisk täckning för i mandattilldelningen.

Om det nu är så att etablerade partier väljer att självmant beskära sin politiska rörelsefrihet genom stoppa högerbenet i den valstrategiska rävsaxen, så tyder det på alltför kortsynta vinstmål. En dämpning av SD:s väljartillströmning gör varken till eller från när de etablerade partier ändå övertar och driver deras hjärtefrågor.

Man kanske skulle kunna försöka nyttja politiken till att stärka grundläggande demokratiska och medmänskliga värderingar i samhället - eller rent av åta sig rollen som opinionsbildare?

Igår hade jag återigen den tvivelaktiga förmånen att få följa ett av elitseriens sämsta ishockeylag: Luleå (vars tabellplacering motiverar epitetet). Det blir en jobbig säsong för supportrarna - och ännu jobbigare för backbesättningen, vad det verkar. Har en självdestruktiv ådra och en viss fascination för martyrskap, men lyckades besinna mig vid 4-1 till "Jiiurgår'n" då jag lyckades slå av TV:n.

Två själsdödande TV-sportsliga upplevelser på lika många dagar. (Finns det grader av själslig död så kammar genomlidandet av Svenska fotbollslandslagets match mot Irland hem förstapriset.) Man får kanske vara nöjd att man i alla fall slapp se Saravo lyfta ballongpuckar mot stillastående och felvända Luleåforwards vid anfalls-blå.

Björklund & Objektiviteten - och Sundin

Redan i DN Debatt 31 oktober 2005 slog några folkpartister, däribland fp:s nuvarande partiledare Jan Björklund, ett slag mot religiösa friskolor och för upprätthållandet av objektiviteten.
"Vi tycker att regelverket bör göras om så att en ansökan om att få starta en konfessionell friskola bara ska bifallas om huvudmannen kan visa på tydliga insatser för att garantera undervisningens allsidighet och objektivitet". Så lät det då.

Hörde under den gångna måndagen Björklund i Sveriges Radio återigen ge uttryck för det oacceptabla i att undervisning ej vilar på objektivitetens grunder, vilket nu också ska kunna beivras mer effektivt. LR:s ordförande Metta Fjelkner stödjer regeringens linje om utökad kontroll och motverkandet av religiösa inslag i undervisningen till fullo: "(---) Då får vi en skola som vilar på vetenskaplig grund." (DN 15/10 -07). Och på så sätt har vi räddat barnen, den svenska skolan och samhällets framtid.

Jag kan förstå kraven och betoningen på allsidighet. Konfessionella friskolor med, ibland, sekteristiska kopplingar smakar inte heller värdegrundsspäckad fågel i min mun. Föräldrarna har säkert sina barns bästa för ögonen, men jag har svårt att tro att en skolgång inom dessa konfessionella och värderingsmässiga "Safe haven's" är gynnsam för barnens utveckling på sikt.

Däremot kan jag inte låta bli att med ett "Jaha?! Det finns alltså utbildningsministrar som tycks kvarhålla vid det rena objektivitetsidealet?" förundras över retoriken och argumenten. Må vara svårigheterna att rekrytera lärarresurser eller skolledare som varken är behäftade av ställningstaganden eller inre och personliga övertygelser: Mest intressant vore det att studera sammansättningen av och rekryteringen till de arbetsgrupper, vilka arbetar med framtagandet av nya kurs- och läroplaner. Den framskymtande tanken om en slags oantastlig objektivitet låter illusorisk - och förlegad.

Även Fjelkners längtan efter att få vila på vetenskaplig grund - eller åtminstone ha en skola som gör det - låter i mångt och mycket som samma tidsandas barn. Vilken vetenskapsuppfattning är tänkt att utgöra grunden? Historien bjuder på en mängd mörka exempel på samhällelig ingenjörskonst, vilka ofta har hämtat legitimitet i vetenskapen.

Symtomatiskt för känslan av att tiden har stått stilla är att "Sudden" gjorde mål mot Buffalo. Poäng i de senaste sex matcherna, typ, och de amerikanska kommentatorerna omtalar Torontos nr 13 med märkbar respekt och vördnad. Det är svårare att förundras över.

Svulstiga makroperspektiv och den omedelbara verkligheten

Peter Kemp skriver i Världsmedborgaren om behovet av en pedagogisk filosofi i syfte att skapa rikmärken för det goda livet. Mycket kretsar kring behovet av genomtänkta etiska förhållningssätt i en föränderlig värld där "allt flyter" - på den punkten är både Stephen King (någon som minns clownen i "Det"?) och Herakleitos överens - för att uppskjuta vår och våra kulturers undergång. En något svårmodig utgångspunkt kan man kanske säga.

Kemps mission är att visionen om världsmedborgaren ska bli framträdande i skola och övrigt samhällsliv. Skolan är idag alltför fokuserad på att trivas tillsammans, medan de avgörande och universella frågorna lyser med sin frånvaro: Vilken vård har vi rätt att kräva? Hur ska vi hantera de kriminella? Hur hanterar vi de globala miljöhoten? Sådana frågor trycks undan till förmån för läsning, skrivning, räkning - och Harry Potter. "Orka!", skulle jag kunna säga ifall jag var betydligt yngre, men Kemp känns litet storvulen: Orkar människan - som är fullt sysselsatt med att överleva mobbningen på skolgården, våldet i hemmet, hanteringen av den upplitande skilmässan och sin roll i den lilla gruppen - verkligen lyfta blicken och ta itu med de universella frågorna? Tveksamt.

Kemp kan - i lagom dos - vara välbehövlig för att ta udden av det utbredda navelskåderiet och den mysfaktorcentrering, som nu kan sägas råda.

Hur hänger det du säger ihop? Vad är det viktigaste och vad är sekundärt eller avlett? (Peter Kemp om filosofisk reflektion, s. 156)

I boken slår författare ett slag för hermeneutiken och underbygger sitt ställningstagande genom en genomgång av en rad filosofiska skolor och deras företrädare. En särskild förtjusning visas Immanuel Kant, som till exempel avhandlar frågan om gott mänskligt handlande: Du får inte behandla en annan människa som ett medel, utan även alltid så som ett mål i sig - en självständig och fri varelse. Friheten är den enda medfödda rättigheten och mina val får inte beskära den andres fria val. Liberalism och John Rawls, typ. (Och så är man bl.a. tillbaka i frågan hur frihetsdefinitionen ska kombineras med samhälleliga plikter som skattebetalning, värnplikt etc.)

Hur fri är människan, egentligen? Kemp exemplifierar bl.a. utifrån den antropologiskastrukturalismen, förfäktad av bl.a. Claude Lévi-Strauss. Denne liknar, i Det vilda tänkandet från 1962, människan vid en kortspelare för vilken förutsättningarna är givna och livet går ut på att spela med de tilldelade korten. Inga byten här inte. Strofen "...it's Dead Man's Hand again" ur Motörheadlåten Ace of spades ges här ytterligare dimensioner. Mot denna strukturalism ställs Sartre (1966), som vill hävda att: "Det väsentliga är inte vad man har gjort med människan utan vad man gör med det man har gjort med henne". Kemp tar i sin pedagogiska filosofi fasta på denna antistrukturella och antireduktionistiska appell - även om filosofin måste kunna skalas ned och återföras till en kärna eller grundtanke. Människan är inte bara en historisk eller strukturell produkt utan kan förändra sin situation och historia.

Kemp ägnar sig åt en hel del samhällskritik, i synnerhet när det gäller USA:s nya världsordning, och hävdar att västmakternas politiska ledare som slöt upp i uppbådet efter 9/11 har begått moralisk och legitimitetsmässig harakiri. Irreparabelt, som ju harakiri oftast är. Därutöver är Kemps tilltro till globaliseringens positiva effekter mycket låg, för att inte säga obefintlig. Istället framhåller han respekt för folkrätten och behovet av internationella organ och institutioner (FN). Hoppfullt emotser han EU:s transformation till en freds- och förståendeidkande federation, som kan utmana USA. Ett USA vilket nu mest är intresserat av att ersätta religionen i vissa geopolitiskt intressanta - eller hotfulla - områden med ett slags demokratipaket i syfte att dödsföraktande aktivister åter ska få "döden som herre".

Författaren har en hel del poänger i sin samtidskritik men fäster, enligt min mening alltför stor fokus på staterna och tillmäter de alltför stor välvilja och möjlighet till handlingsutrymme. Globaliseringen är här för att stanna - och kommer att bli alltmer omfattande. Staternas ledare svarar inför sina respektive medborgare, vilket innebär att egenintresset kommer att styra i förhållandet till andra stater. Folkrätten är en sympatisk idé, som tyvärr fungerar alltför väl att ta skydd bakom för diktatorer som ägnar sig åt övergrepp på sin egen befolkning. FN-organisationen bygger på staters medlemskap, både demokratiska och odemokratiska - av vilka de sistnämnda dominerar. Det sistnämnda parat med nationella särintressen torde innebära att FN svårligen kan fungera som en rättrådighetens eller fredens kraft att räkna med. Och har så heller inte gjort sedan bildandet.

En, i mitt tycke, intressant sak var Hegels tankar om det allsmäktiga Samhället, vilket formar individen, och Durkheims (1902) syn på ett kollektivt samhälleligt medvetande vilket tjänar som den enskildes samvete. Det sistnämnda är visserligen skrivet under nationalismens och imperialismens hetaste tid, men är ändå en liten ögonbrynshöjare. Det vakuum som sekulariseringen bidrog till torde också utgöra en förklaring.

Ännu en ögonbrynshöjare är Kemps oförblommerade vurm för förmedling och imitation när det gäller utbildning och bildning. Sokrates barnmorska, som bara vill förlösa vad som redan finns inom människan, visas här på dörren. Bildning sker genom skapande efterlikning (mimesis). Denna lärare-elevsyn är svårförenlig med den nu gängse idealbilden av läraren som handledare, coach eller bollplank - vars devis är "Synas utan att verka"?

I slutet av boken återknyter Kemp till sin filosofiska vision, som inbegriper tolkningsteorin, hermeneutiken. Vi behöver inte filosofi för att identifiera det sjuka, utan som vision om det goda livet. Kemp vill se en ny världsordning som inte är sprungen ur hämnd och våld - och häri ingå tanken om världsmedborgarskapet. Konflikter skulle dock likväl finnas kvar och fortsätta att uppstå, men förhoppningen är dessa tvister ska bli hermeneutiska och kretsa kring tolkningar och livsuppfattningar. Vi bör acceptera verklighetsrikedomen och genom att dela verkligheten så kan vi också dela verkligheten med varandra. Sanningen är trots allt reviderbar.