Peter Kemp skriver i Världsmedborgaren om behovet av en pedagogisk filosofi i syfte att skapa rikmärken för det goda livet. Mycket kretsar kring behovet av genomtänkta etiska förhållningssätt i en föränderlig värld där "allt flyter" - på den punkten är både Stephen King (någon som minns clownen i "Det"?) och Herakleitos överens - för att uppskjuta vår och våra kulturers undergång. En något svårmodig utgångspunkt kan man kanske säga.
Kemps mission är att visionen om världsmedborgaren ska bli framträdande i skola och övrigt samhällsliv. Skolan är idag alltför fokuserad på att trivas tillsammans, medan de avgörande och universella frågorna lyser med sin frånvaro: Vilken vård har vi rätt att kräva? Hur ska vi hantera de kriminella? Hur hanterar vi de globala miljöhoten? Sådana frågor trycks undan till förmån för läsning, skrivning, räkning - och Harry Potter. "Orka!", skulle jag kunna säga ifall jag var betydligt yngre, men Kemp känns litet storvulen: Orkar människan - som är fullt sysselsatt med att överleva mobbningen på skolgården, våldet i hemmet, hanteringen av den upplitande skilmässan och sin roll i den lilla gruppen - verkligen lyfta blicken och ta itu med de universella frågorna? Tveksamt.
Kemp kan - i lagom dos - vara välbehövlig för att ta udden av det utbredda navelskåderiet och den mysfaktorcentrering, som nu kan sägas råda.
Hur hänger det du säger ihop? Vad är det viktigaste och vad är sekundärt eller avlett? (Peter Kemp om filosofisk reflektion, s. 156)
I boken slår författare ett slag för hermeneutiken och underbygger sitt ställningstagande genom en genomgång av en rad filosofiska skolor och deras företrädare. En särskild förtjusning visas Immanuel Kant, som till exempel avhandlar frågan om gott mänskligt handlande: Du får inte behandla en annan människa som ett medel, utan även alltid så som ett mål i sig - en självständig och fri varelse. Friheten är den enda medfödda rättigheten och mina val får inte beskära den andres fria val. Liberalism och John Rawls, typ. (Och så är man bl.a. tillbaka i frågan hur frihetsdefinitionen ska kombineras med samhälleliga plikter som skattebetalning, värnplikt etc.)
Hur fri är människan, egentligen? Kemp exemplifierar bl.a. utifrån den antropologiskastrukturalismen, förfäktad av bl.a. Claude Lévi-Strauss. Denne liknar, i Det vilda tänkandet från 1962, människan vid en kortspelare för vilken förutsättningarna är givna och livet går ut på att spela med de tilldelade korten. Inga byten här inte. Strofen "...it's Dead Man's Hand again" ur Motörheadlåten Ace of spades ges här ytterligare dimensioner. Mot denna strukturalism ställs Sartre (1966), som vill hävda att: "Det väsentliga är inte vad man har gjort med människan utan vad man gör med det man har gjort med henne". Kemp tar i sin pedagogiska filosofi fasta på denna antistrukturella och antireduktionistiska appell - även om filosofin måste kunna skalas ned och återföras till en kärna eller grundtanke. Människan är inte bara en historisk eller strukturell produkt utan kan förändra sin situation och historia.
Kemp ägnar sig åt en hel del samhällskritik, i synnerhet när det gäller USA:s nya världsordning, och hävdar att västmakternas politiska ledare som slöt upp i uppbådet efter 9/11 har begått moralisk och legitimitetsmässig harakiri. Irreparabelt, som ju harakiri oftast är. Därutöver är Kemps tilltro till globaliseringens positiva effekter mycket låg, för att inte säga obefintlig. Istället framhåller han respekt för folkrätten och behovet av internationella organ och institutioner (FN). Hoppfullt emotser han EU:s transformation till en freds- och förståendeidkande federation, som kan utmana USA. Ett USA vilket nu mest är intresserat av att ersätta religionen i vissa geopolitiskt intressanta - eller hotfulla - områden med ett slags demokratipaket i syfte att dödsföraktande aktivister åter ska få "döden som herre".
Författaren har en hel del poänger i sin samtidskritik men fäster, enligt min mening alltför stor fokus på staterna och tillmäter de alltför stor välvilja och möjlighet till handlingsutrymme. Globaliseringen är här för att stanna - och kommer att bli alltmer omfattande. Staternas ledare svarar inför sina respektive medborgare, vilket innebär att egenintresset kommer att styra i förhållandet till andra stater. Folkrätten är en sympatisk idé, som tyvärr fungerar alltför väl att ta skydd bakom för diktatorer som ägnar sig åt övergrepp på sin egen befolkning. FN-organisationen bygger på staters medlemskap, både demokratiska och odemokratiska - av vilka de sistnämnda dominerar. Det sistnämnda parat med nationella särintressen torde innebära att FN svårligen kan fungera som en rättrådighetens eller fredens kraft att räkna med. Och har så heller inte gjort sedan bildandet.
En, i mitt tycke, intressant sak var Hegels tankar om det allsmäktiga Samhället, vilket formar individen, och Durkheims (1902) syn på ett kollektivt samhälleligt medvetande vilket tjänar som den enskildes samvete. Det sistnämnda är visserligen skrivet under nationalismens och imperialismens hetaste tid, men är ändå en liten ögonbrynshöjare. Det vakuum som sekulariseringen bidrog till torde också utgöra en förklaring.
Ännu en ögonbrynshöjare är Kemps oförblommerade vurm för förmedling och imitation när det gäller utbildning och bildning. Sokrates barnmorska, som bara vill förlösa vad som redan finns inom människan, visas här på dörren. Bildning sker genom skapande efterlikning (mimesis). Denna lärare-elevsyn är svårförenlig med den nu gängse idealbilden av läraren som handledare, coach eller bollplank - vars devis är "Synas utan att verka"?
I slutet av boken återknyter Kemp till sin filosofiska vision, som inbegriper tolkningsteorin, hermeneutiken. Vi behöver inte filosofi för att identifiera det sjuka, utan som vision om det goda livet. Kemp vill se en ny världsordning som inte är sprungen ur hämnd och våld - och häri ingå tanken om världsmedborgarskapet. Konflikter skulle dock likväl finnas kvar och fortsätta att uppstå, men förhoppningen är dessa tvister ska bli hermeneutiska och kretsa kring tolkningar och livsuppfattningar. Vi bör acceptera verklighetsrikedomen och genom att dela verkligheten så kan vi också dela verkligheten med varandra. Sanningen är trots allt reviderbar.
Kemps mission är att visionen om världsmedborgaren ska bli framträdande i skola och övrigt samhällsliv. Skolan är idag alltför fokuserad på att trivas tillsammans, medan de avgörande och universella frågorna lyser med sin frånvaro: Vilken vård har vi rätt att kräva? Hur ska vi hantera de kriminella? Hur hanterar vi de globala miljöhoten? Sådana frågor trycks undan till förmån för läsning, skrivning, räkning - och Harry Potter. "Orka!", skulle jag kunna säga ifall jag var betydligt yngre, men Kemp känns litet storvulen: Orkar människan - som är fullt sysselsatt med att överleva mobbningen på skolgården, våldet i hemmet, hanteringen av den upplitande skilmässan och sin roll i den lilla gruppen - verkligen lyfta blicken och ta itu med de universella frågorna? Tveksamt.
Kemp kan - i lagom dos - vara välbehövlig för att ta udden av det utbredda navelskåderiet och den mysfaktorcentrering, som nu kan sägas råda.
Hur hänger det du säger ihop? Vad är det viktigaste och vad är sekundärt eller avlett? (Peter Kemp om filosofisk reflektion, s. 156)
I boken slår författare ett slag för hermeneutiken och underbygger sitt ställningstagande genom en genomgång av en rad filosofiska skolor och deras företrädare. En särskild förtjusning visas Immanuel Kant, som till exempel avhandlar frågan om gott mänskligt handlande: Du får inte behandla en annan människa som ett medel, utan även alltid så som ett mål i sig - en självständig och fri varelse. Friheten är den enda medfödda rättigheten och mina val får inte beskära den andres fria val. Liberalism och John Rawls, typ. (Och så är man bl.a. tillbaka i frågan hur frihetsdefinitionen ska kombineras med samhälleliga plikter som skattebetalning, värnplikt etc.)
Hur fri är människan, egentligen? Kemp exemplifierar bl.a. utifrån den antropologiskastrukturalismen, förfäktad av bl.a. Claude Lévi-Strauss. Denne liknar, i Det vilda tänkandet från 1962, människan vid en kortspelare för vilken förutsättningarna är givna och livet går ut på att spela med de tilldelade korten. Inga byten här inte. Strofen "...it's Dead Man's Hand again" ur Motörheadlåten Ace of spades ges här ytterligare dimensioner. Mot denna strukturalism ställs Sartre (1966), som vill hävda att: "Det väsentliga är inte vad man har gjort med människan utan vad man gör med det man har gjort med henne". Kemp tar i sin pedagogiska filosofi fasta på denna antistrukturella och antireduktionistiska appell - även om filosofin måste kunna skalas ned och återföras till en kärna eller grundtanke. Människan är inte bara en historisk eller strukturell produkt utan kan förändra sin situation och historia.
Kemp ägnar sig åt en hel del samhällskritik, i synnerhet när det gäller USA:s nya världsordning, och hävdar att västmakternas politiska ledare som slöt upp i uppbådet efter 9/11 har begått moralisk och legitimitetsmässig harakiri. Irreparabelt, som ju harakiri oftast är. Därutöver är Kemps tilltro till globaliseringens positiva effekter mycket låg, för att inte säga obefintlig. Istället framhåller han respekt för folkrätten och behovet av internationella organ och institutioner (FN). Hoppfullt emotser han EU:s transformation till en freds- och förståendeidkande federation, som kan utmana USA. Ett USA vilket nu mest är intresserat av att ersätta religionen i vissa geopolitiskt intressanta - eller hotfulla - områden med ett slags demokratipaket i syfte att dödsföraktande aktivister åter ska få "döden som herre".
Författaren har en hel del poänger i sin samtidskritik men fäster, enligt min mening alltför stor fokus på staterna och tillmäter de alltför stor välvilja och möjlighet till handlingsutrymme. Globaliseringen är här för att stanna - och kommer att bli alltmer omfattande. Staternas ledare svarar inför sina respektive medborgare, vilket innebär att egenintresset kommer att styra i förhållandet till andra stater. Folkrätten är en sympatisk idé, som tyvärr fungerar alltför väl att ta skydd bakom för diktatorer som ägnar sig åt övergrepp på sin egen befolkning. FN-organisationen bygger på staters medlemskap, både demokratiska och odemokratiska - av vilka de sistnämnda dominerar. Det sistnämnda parat med nationella särintressen torde innebära att FN svårligen kan fungera som en rättrådighetens eller fredens kraft att räkna med. Och har så heller inte gjort sedan bildandet.
En, i mitt tycke, intressant sak var Hegels tankar om det allsmäktiga Samhället, vilket formar individen, och Durkheims (1902) syn på ett kollektivt samhälleligt medvetande vilket tjänar som den enskildes samvete. Det sistnämnda är visserligen skrivet under nationalismens och imperialismens hetaste tid, men är ändå en liten ögonbrynshöjare. Det vakuum som sekulariseringen bidrog till torde också utgöra en förklaring.
Ännu en ögonbrynshöjare är Kemps oförblommerade vurm för förmedling och imitation när det gäller utbildning och bildning. Sokrates barnmorska, som bara vill förlösa vad som redan finns inom människan, visas här på dörren. Bildning sker genom skapande efterlikning (mimesis). Denna lärare-elevsyn är svårförenlig med den nu gängse idealbilden av läraren som handledare, coach eller bollplank - vars devis är "Synas utan att verka"?
I slutet av boken återknyter Kemp till sin filosofiska vision, som inbegriper tolkningsteorin, hermeneutiken. Vi behöver inte filosofi för att identifiera det sjuka, utan som vision om det goda livet. Kemp vill se en ny världsordning som inte är sprungen ur hämnd och våld - och häri ingå tanken om världsmedborgarskapet. Konflikter skulle dock likväl finnas kvar och fortsätta att uppstå, men förhoppningen är dessa tvister ska bli hermeneutiska och kretsa kring tolkningar och livsuppfattningar. Vi bör acceptera verklighetsrikedomen och genom att dela verkligheten så kan vi också dela verkligheten med varandra. Sanningen är trots allt reviderbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar