...fick jag idag säga till min kollega som luftade sina komplex kring sina, i sitt eget tycke, alltför snålt tilltagna öron (eller heter det mer specifikt hör- eller öronsnäckor?)Har varit på konferens där betydelsen av ett positivt bemötande och att bekräfta varandra - återigen (lyftes även på konferens den gångna veckan) - framhölls. Det må vara bra men känns inte helt naturligt. Stating the obvious eller att uppmärksamma det mondäna, som att exempelvis rosa någon för dennes blotta existens, närvaro på jobbet eller vardagliga dussininsats behöver kanske inte lyfta särdeles många individer - om det inte är så att utförd insats innebar någonting utöver det vanliga för individen. Ett dristighetssprång. Ut i det okända. Typ. Då är bekräftelse på sin plats, som jag ser det.
Beröm och rosspridning över mig när jag utför triviala vardagssysslor, som jag behärskar, torde väl snarast verka självtillitssänkande då det signalerar att omgivningen varken känner mig eller tror mer om mig. Bekräftelse skulle på så sätt främst vara ett något egoistiskt redskap för välmående bland skaran bekräftare - och en signal om ointresse för och okunskap om mig som person. Dessutom torde det väl snabbt gå inflation i bekräftelsen.
Ett alternativ - eller kanske bara en god början - är kanske att hysa litet mer intresse för och försöka lära känna sina medarbetare/medmänniskor litet bättre?
