Känns som om det brinner i knutarna, vilket ju är en klassisk "inför-jul-känsla" - för merparten av den vuxna svenska befolkningen, skulle jag tro. Har nog mindre att göra med den ökade levande-ljusdensiteten än med det faktum att man i professionslivet vid juletid utsätts för ett halvårsbokslut. Eller: Man blir vägd på våg - och befinns väga för lätt. Å andra sidan så är den tayloristiske tidmätarmannen med bokslutspärmen i handen påfallande lik mig. Vågen som nyttjas är dessutom min egen. Måhända är det ytterst obehagliga och tilltagande flåsandet i nacken bara jag som hyperventilerar. Och överreagerar. Det kanske inte är någon som bryr sig, så där över hövan, om vad jag gör under arbetsdagarna och av min arbetstid. Kan inte bestämma mig om det är en upplyftande eller obehaglig tanke.
Det börjar lugna ned sig här hemmavid nu. På tiden, med tanke på att det snart är midnatt. Letar febrilt tidsliga gluggar i vardagen som kan användas för att ta itu med eftersatta arbetsuppgifter - och för någon dryg timme sedan uppstod en dylik lucka i tiden. 80 minuter och ett arbetsmoraliskt debacle senare så sitter jag fortfarande fast framför ett share-wareprogram, med vilket man enkelt påstås kunna sno ihop flashfilmer av sina foton. Enkelhetspåståendet kan härmed vidimeras. Den blir manifest i och med publiceringen nedan.
Julhälsning
