Rött regerar II

Har aldrig sett ett liknande Formel 1-lopp i mitt liv. Jag kommer aldrig att få se något likande igen! Ja, i och för sig: Bemödar man sig med att anlägga litet retrospektivitet så drar man sig till minnes Michael Schumachers avslutningsdueller med både Damon Hill och hans vördnadsvärda kamp med Villeneuve, när han bara var ett ännu litet hårdare rattknyck ifrån att krocka till sig den världsamästartitel som var honom så väl förunnad. "Ingen har saknat Michael Schumacher denna säsong" sade Janne Blomqvist under TV 6-sändningen tidigare ikväll, i ett försök att projicera sin legendariska Schumacher-antagonism på mig som värnlös tittare. "Ja, självklart har jag det!" var man tvungen att ropa ut framför TV:n. Blomqvist hör dock inte på det örat. Han är förblindad och hans hjärta förstockat. En sedan länge förlorad motorreporter.

Underhållande var att Eje Elgh för Blomqvist tvingades förklara det självklara i att även Kubicas, Rosbergs och Heidfelds framfart i racet - och betydelsen av att två av dessa tre förare måste komma före Hamilton i mål - inverkade på Kimis möjligheter att vinna VM. Att självklarheten råkat gå Blomqvist förbi blev snabbt tydligt när han förstrött kommenterade Rosbergs och Kubicas duell i kurva #1, i vilken de höll på kroka ihop - och därmed föra upp Hamilton till VM-seger. Därefter återgick Janne, utan att reflektera över nyss nämnda, till att resonera kring Kimis stundande triumf.

En sak ska dock Janne Blomqvist ha beröm för: Prestigelösheten, självdistansen och den smittande entusiasmen. Samarbetet med Elgh fungerar klockrent - eller lika bra som det fungerade dåligt med Elgh och Arthur Ringart. De lät som ett gnabbande gammalt frånskilt par, som hade tvingats att genomlida två helger i månaden tillsammans. En sportjournalistisk katastrof.

Visst är det kul att Räikkönen vann VM - och karriärens 15:e lopp av de hittills 121, som han har kört. Att Kimis totalt genomförda lopp ligger i ungefärlig paritet med Schumachers antal vunna skänker litet perspektiv till den sistnämndes bedrifter.

Som Tifosi jublar man förstås över Kimis världsmästartitel. Etta, med en poäng till godo. Maken till bred och rafflande slutuppgörelse tror jag inte att vi får uppleva igen. På så sätt slår det Schumachers dueller. Trots att jag föredrar man-mot-manuppgörelser där hänsynslöshet, list och körskicklighet avgör så är det rätt så läckert när ett lopp kan uppvisa tre olika världsmästare vid olika tidpunkter i loppet.

Hamilton tycker jag både synd om samtidigt som hans insats i Shanghai gör att jag har svårt att förlora mig i känslan. Kan en teamchef sparka sig själv? I sådana fall kanske Ron Dennis blir historiens förste. På något sätt vore det ju ett efterspel värdigt det historiskt absurda slutloppet i Brasilien.

Undrar just om det kommer att lanseras konspirationsteorier rörande Alonso-teamets eventuella medverkan till Hamiltons märkligt kortvariga hydraulikproblem?

Alonso till Ferrari 2009? Skulle inte förvåna mig. Såg ni Jean Todts drömmande blickar på Alonso under invägningen efter loppet?