undrar vari skakningarna består så kan jag meddela att det är moderniteten såsom projekt som håller på att upplösas. Vem hade kunnat tro att Upplysningen som mottagit sådana hyllningar sedan den breda lanseringen på 1700-talet skulle kunna drabbas av denna irreparabla vetenskapsfilosofiska pyspunka?Bengt Kristensson Uggla resonerar i sin "Slaget om verkligheten" kring Europa och de geografiska och filosofiska bilder av Europa som har vuxit fram genom historien i syfte att åskådliggöra vilka förändringar samhälls- och vetenskapssynen står inför. Vems synsätt omfattas egentligen av dessa förändringar, kan man undra? Jo, det handlar som så ofta annars om västerlandets människor och vår verklighetsbild.
Den globla ekonomin skapar ett allt mindre handlingsutrymme för autonom nationell politik. Det är tveklöst så att arbetarna i de industriella fabriksbyggnaderna blir färre och att de massproducerande maskinerna rostar. Det mekaniska urverkens reglering av tiden ses allt mindre som en administrativ resurs utan upplevs istället snärja den individuella kreativiteten. Vi tycks alltmer övergå från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle, från en kollektivismens till en individualismens era.
Känner du igen den post-industriella standardberättelsen?
Kristensson tycks inte neka till att vårt samhälle står inför inför en period av förändring - och kanske inför en framtid av konstant förändring. Däremot visar han på en klädsam försiktighet ifråga om utmålandet och utropandet av en ny postmodernitet. Framtidsbilderna som målas upp säger nog förmodligen mer om framtidskonstnärernas uppfattning om moderniteten än om framtiden. Vad i historiens ses som icke-önskvärt? Vilka är de mörka partierna, som vi helst vill lämna obemärkta?
Så länge en framtidsmålande heroinist, tillika superhjälte, likt den i TV-serien Heroes inte blandar sig in i diskussionerna om framtiden så finns det fog för Kristenssons uppfattning om behoven av kritisk återhållsamhet.
Den komplexa moderniteten inbjuder till reflektion och rannsakan. Här får vi konfonteras med tilltron till människans myndighet och förnuft, möjligheter till välstånd och tillväxt såväl som demokrati och jämställdhet. Å andra sidan måste även miljöförstöring, rasism, folkmord och eurocentrism fogas till bilden.
I och med utvecklingen från 1500-talet och framåt så har vi i Europa format världen, som vi nu känner den: Utifrån en position i världsgeografins mittpunkt har Europa låtit den asiatiska delen av världen spelat rollen av europeisk förhistoria medan den amerikanska kontinenten har tilldelats rollen av europeisk avbild och framtidsvision - en tabula rasa på och till vilken vi har kunnat skissa på utopier respektive överföra våra önskningar och projekt. Kristensson ser eurocentrismen och Europas underläggande av den övriga världen som en logisk följd av kopplingen mellan filosofi och kolonialism: Descartés Jag tänker och Cortés Jag erövrar är uttryck för samma fundamentism "där subjektet framstår det yttersta fundamentet för kunskap och verklighet."
Modernitetens Europa, såsom alltings mått och referens, har därför inte kunnat erkänna eller göra "den Andres" olik- och egenheter rättvisa.
Nu håller emellertid decentreringsprocessen på att återställa Europa till sin ursprungliga position såsom Eurasiens skärgård, som Nietzsche en gång uttryckte det. Denna omvandling är enligt Kristensson del i en process, vilken innebär ett förflyktigande av allt som har upplevts såsom beständigt. (Litet cred till Buddha och dennes 2500 år gamla "Förgänglig är varje gestaltning"-tal således?)
I syfte att undvika de bottenlösa hålen i denna identitetslöshetens sankmarker ägnas mycken kraft åt att försvara, skapa och restaurera våra olika identiteter. Här kommer historien och makten historieskrivningen in i bilden, utifrån vilken vi även kan betrakta övriga företeelser i tillvaron - såsom vetenskap och vetenskapsuppfattning: Det finns ingen ren och objektiv historia; Historien är tolkad, konstruerad och genomsyrad av rådande maktförhållanden. Verkligheten är, lika litet som historien, absolut. Den är omöjlig att frilägga från människan och hennes agerande utan måste ständigt tolkas och omtolkas. Instabiliteten är ofrånkomlig - vilket alls inte behöver vara av ondo. Det är då förändring sker, då vi tarvar vetenskap och förklaring.
Detta raster går även att lägga över vetenskapen, som under de senaste decennierna även den har förlorat anspråken på Sanningen. Istället för att vara en instans vilken avtäcker - eller för makten/beställarna framtager - oantastliga bevis, så måste nu vetenskapen ägna sig åt att försöka övertyga sin omgivning om värdet av olika rön. Retoriken som konstform - och inte minst vetenskaplig sådan - begynner tillmätas ett allt högre värde. (Filmen "Thank You for Smoking" från 2005 och horderna av spindoctors rörande debatterna om alltifrån livsmedlens inverkan på hälsan till olika skurkstaters specifika hot mot världsfreden belyser denna bild ytterligare.)
Inte heller språket har lyckats bibehålla sin ställning som något slags autentiskt medium eller en spegel av inre eller yttre verkligheter. Istället har en syn på språket som något kontextuellt och, i sig självt, verklighetsskapande kommit att växa fram. "Science and the linguistic authenticity has left the building!" således. In på scenen har nu socialkonstruktivismen klivit med sitt budskap om att sådant vi betraktar som givet alls inte behöver vara det - eller kunde faktiskt ha sett helt annorlunda ut. Teorin är inte helt oproblematisk och en av frestelserna med ett socialkonstruktivistisk förhållningssätt är möjligheterna att döma ut allehanda företeelser, vilka man har svårt att förlika sig med, såsom varande just konstruktioner – men av något slags undermålig karaktär, vilka är i behov av omdaning.
Kristensson kan sägas förespråka en svagare konstruktivism, som skiljer mellan verklighet och sanning och som undviker förmätenheten genom att endast låta teorin innefatta sanningen såsom konstruktion. En stark konstruktivism som även söker innefatta verkligheten riskerar, enligt Kristensson, att åter fastna i en slags kantiansk transcendentalfilosofisk idealism.
Eftersom litteraturen jag läser ingår i en hermeneutikkurs så är det för mig föga överraskande att författaren betraktar hermeneutiken som ett möjligt svar på de utmaningar vilka vetenskapen står inför. Tillvaron i kölvattnet av moderniteten är rätt så osäker och svårdefinierbar. Kristensson ser inte instabiliteten i tillvaron som något dråpslag mot vetenskapen utan, tvärtom, något som vetenskapen behöver för att kunna verka och legitimera sin existens.
Verkligheten, såsom idé, faller sönder i en mängd olika tolkningar och vetenskapen bör komma till insikt om sanningens karaktär som tolkning. För att en utveckling ska komma till stånd så anser Kristensson att det starka tänkandet måste överges. Här krävs dessutom en viss distansering till den företeelse som tolkas, vilket inte minst kan underlättas genom att nyttja narrativa metoder. Även bruket av metaforer är positivt ur tolkningssynpunkt då dessa kan skänka ny eller ytterligare innebörd åt innehållet.
”Jaha?” kan jag som läsare känna. Hur ska vi undvika att dra ned och dränka varandra i den relativistiska sörjan? Vad skiljer min dypöl från din – och skulle skillnaden spela någon roll? Det mest omedelbara, som jag kommer att tänka på, är hanteringen av och debatten med förintelseförnekarna inom det historiska fältet.
Vidare kan jag fundera om det berättigade, fruktbara eller önskvärda i förandet av tolkningsstrider kring frågor som barnaga, självstympning eller det mänskliga lika-värdet. Ja, listan skulle kunna göras väldigt lång. Mina funderingar mynnar ut i frågan om sanningen verkligen är en fråga om tolkning – och om vi verkligen vill att det ska förhålla sig så? Det känns som om avsaknaden av absoluta värden, vilka är värda att ta strid för, obönhörligen inbjuder till relativism.
Kristensson tycks dock inte hysa samma uppfattning. Han betraktar heller inte en utveckling i riktning mot relativism som något önskvärt, men ser å andra sidan möjligheter att undvika en sådan. Kristensson framhåller viljan att sträva efter en så riktig återgivning eller tolkning som möjligt. I sina vidare försök att peka på en anti-relativistiskt framkomlig väg så refererar han även till den italienske filosofen Vattimo och dennes utläggning om hermeneutikens nihilistiska kall, som av sistnämnde ses motverkande ifråga om vår tendens att tillgripa våld i syfte att övertyga om sanningen. Denne Vattimo understryker det etiska motivet i sin hermeneutikuppfattning, som grundar sig på ett aktivt ansvarstagande för våra tolkningar.
Kristensson nyttjar även Gadamers tankar kring och paralleller till juridiken, inom vilken förlopp och sanningar rekonstrueras och konstrueras. Tillämpningen ligger, enligt honom, "implicit i tolkningsbegreppet."
Gadamers paralleller är inte helt oävna och gör sig, i mitt tycke, bra i detta vetenskapsfilosofiska sammanhang. Jag ser dock varken den av Kristensson framhållna viljan att sträva eller Vattimos tro på ett ansvarstagande som något egentligt värn mot relativismen. Det stannar mer vid fromma förhoppningar än en fullt gångbar modell.
En känsla av förståelseglapp smyger sig på, vars förklaring måhända står att finna hos mig själv och en bristande filosofisk kapacitetsbrist – eller hur jag nu ska tolka det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar