I P1:s Studio Ett kunde man tidigare ... igår ... lyssna på en rätt så typisk "2-i-studion-plus-1-i telefon-debatt" där De nya moderaterna skulle debatteras. Vadan detta intresse för ett regeringsparti som ingen annars längre tycks vilja kännas vid, trots god ekonomi och fallande arbetslöshetsstatistik? Jo, en partistämma stundar och här finns risk för ett uppror bland ombuden mot den snällistiska kursändringen.
Jag fick koncentrera mig för att hålla isär Flammans socialistiske redaktörs uttalanden från den moderate partisekreteraren, vilket skulle kunna tyda på att det antingen är mitt intellekt eller de politiska skiljelinjerna som håller på att tunnas ut. Eller bådadera. Jag insåg dock efterhand att debattens set-up var helt fel: Diskussionen byggde på en ensidig belysning - och hade inga större dialektiska eller konfrontativa inslag. Vad Flammans representant gjorde där visste nog egentligen ingen i radiostudion.
Med övertagandet av de socialdemokratiska kärnfrågorna och en Göran Persson-reinkarnation vid namn Reinfeldt (samma undervisande tonläge ackompanjerat av den perssonska dra-ut-och sucka-taltekniken) hade jag för övrigt trott att moderaternas benämning "partistämma" redan i år skulle ändras till det mer socialdemokratiskt rättklingande "partikongress". Detta har dock inte hunnits med.
För att stämma i bäcken och slå undan benen på presumtiva internopponenter har partiledningen gjort en väljarundersökning i vilken de tillfrågade har fått besvara ett antal frågor av typen: "Vad är du helst: Frisk och glad - eller sjuk och deprimerad?"
Lyssnaren fick höra att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann exempelvis tillmätte svaren på frågan "Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter utvecklas och förnya sin politik - eller tycker du inte det?" ett stort intresse. Anledningen till detta intresse är, i sig, intressant. Vem gör sådana frågor och hur tänkte de som släppte iväg dessa? Ännu mer intressant är dock ifall partiledningen, i och med utformningen av undersökningen, själva utlöser det uppror som skulle avstyras. Vore jag ombudsman, om än helnöjd med partilinjen, så hade jag febrilt börjat leta efter en intern barrikad att äntra och en upprorsfalang att ansluta mig till.
Däremot skulle jag ha svårt med upprorsattributen. Inte minst med tanke på den nya retoriken, partiets vänstervridningen och övertagandet av den traditionella socialdemokratiska agendan. Upproret strävar åt höger, vilket effektivt utsluter palestinasjalen - som ändå troligtvis fallit offer för det svenska folkets garderobsutrensningar. Tanken på att inga finns kvar är rätt vemodig.
Kanske kan skånemoderaterna från Klippan låta dela med sig av sina kommunala valkampanj-pins/badges till missnöjesfalangisterna på stämman. Om litet grumliga argument för att inte ta emot en handfull ensamkommande flyktingbarn - bl.a. med hänvisning till tidigare statliga nedläggningar i kommunen - är att kategorisera som höger i politiken, så känns Klippanmoderaterna som aningen representativa. Förutom Klippan finns det 13 andra svenska kommuner som vägrar hörsamma Migrationsverkets uppmaning.
Nu tror jag att en förklaring till bl.a. Klippan och Vellinges agerande står att finna i den valstrategiska rävsax det kan innebära att ha Sverigedemokrater på frammarsch i kommunen. Intar man en liberal flyktingpolitisk hållning så kan 2010 års val sluta med än fler Sverigedemokratiska mandat. SD:s reella inflytande över kommunpolitiken och dess beslut är, i enlighet detta resonemang, långt större än partiet har faktisk täckning för i mandattilldelningen.
Om det nu är så att etablerade partier väljer att självmant beskära sin politiska rörelsefrihet genom stoppa högerbenet i den valstrategiska rävsaxen, så tyder det på alltför kortsynta vinstmål. En dämpning av SD:s väljartillströmning gör varken till eller från när de etablerade partier ändå övertar och driver deras hjärtefrågor.
Man kanske skulle kunna försöka nyttja politiken till att stärka grundläggande demokratiska och medmänskliga värderingar i samhället - eller rent av åta sig rollen som opinionsbildare?
Igår hade jag återigen den tvivelaktiga förmånen att få följa ett av elitseriens sämsta ishockeylag: Luleå (vars tabellplacering motiverar epitetet). Det blir en jobbig säsong för supportrarna - och ännu jobbigare för backbesättningen, vad det verkar. Har en självdestruktiv ådra och en viss fascination för martyrskap, men lyckades besinna mig vid 4-1 till "Jiiurgår'n" då jag lyckades slå av TV:n.
Två själsdödande TV-sportsliga upplevelser på lika många dagar. (Finns det grader av själslig död så kammar genomlidandet av Svenska fotbollslandslagets match mot Irland hem förstapriset.) Man får kanske vara nöjd att man i alla fall slapp se Saravo lyfta ballongpuckar mot stillastående och felvända Luleåforwards vid anfalls-blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar